Han ligger i sängen, hopkrupen i fosterställning. Kroppen är spänd från ansikte till fötter. Ögonen är hårt ihopknipta och han ber om hjälp, hela tiden. Handen som jag kommit för att undersöka ser fin ut. Ingen åtgärd.
Både jag och sköterskan stryker honom spontant över kinden, nästan samtidigt. Han blir inte lugnare av det. För mig känns det bättre att ha haft fysisk kontakt inte bara på det onda.
Kroppsberöring är inte bara viktig för den som blir berörd. Ibland är det kanske det motsatta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det gör ont i mitt hjärta när jag läser detta. Och jag förstår att det gjorde det även i era hjärtan!
SvaraRadera