Han tar min hand i sin, och kramar sedan om mig.
Den kommer fortfarande som en överraskning för mig.
Patienternas tacksamhet.
Den överrumplar mig alltid och får mig lite ur balans.
På det hela är det bra, men det är inte vad jag förväntade mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Du låter som min mamma.
SvaraRaderaSom hon lät.
Det finns ett minne som gör mig så glad.
En kvinna i samhället låg svårt sjuk i en två-sal och kvinnan berättade att det var kväll och lugnt på avdelningen och mamma tittade in till henne och såg att hon var bedrövad.
"Vill du att jag ska berätta om min resa till paris förra veckan ..?" hade mamma frågat.
Det ville kvinnan.
Så mamma lade sig för en stund på sängen intill och berättade om parisresan.
"Vet du Elisabet, jag blev nästan frisk av den där pratstunden!" sa kvinnan många år senare.
Mamma kände inte heller något kall och älskade akutsjukvård .., tycktes rationell och var inte den som pjåskade.
Det var kanske därför jag blev så glad av att höra den där historien.
Och att jag älskar dina betraktelser, det vet du ju.
varför förvånar det dig?
SvaraRaderaVad jag menar är att det förvånar mig att du blir förvånad. Om jag vore en annan person så har jag flera läkare som jag skulle falla om halsen på, alla av helt olika anledningar. En för att h*n alltid minns privata detaljer, en annan för att h*n alltid är så tydlig, en tredje för villigheten att läsa in sig på sånt jag hittar och om det är något värt att titta på.
SvaraRadera